
Mark Rothko, Litauen 1903-1970.
Aja, den får hänga på bloggen istället :P

Enkelheten – att det finns så få möbler och att dessa är så välgjorda. T ex sminkbordet och den tillhörande pallen.
Kristallkronan – gillar att den är så liten och enkel. Tycker att det känns väldigt modernt och personligt med kristallkonor i minimalistiska inredningar.
Det vita trägolver och mattan – en klassiker som garanterat tillför lite hemkänsla till rummet.

Sött klipp som får mig att längta till filmen. Och New York.
Men smink- och skönhetsmässigt då? Den zonen är ännu ganska outforskad. När kläderna förändras trappas sminket ner – visserligen en ganska logisk följd, men håret? Till våren syntes slingor i fruktiga nyanser i modellernas hår hos Anna Sui och alla blickar vändes mot Marc Jacobs då han fägade håret kleinblått.
Kan det vara så att färgstarkt hår à la Milla Jovovich i Femte elementet är nästa grej? Jag kan tänka mig att det skulle kunna funka. En bra hårstylist – några kändisar (MK Olsen eller Sienna Miller) och klarorange…
Fast nja, det lär nog dröja ett tag tills det blir aktuellt… :P
Majblomma! Maila namn och adress så skickar jag paketet!
Till er andra: tack för bidragen! Det kommer fler roliga tävlingar framöver :)
Så är du med och tävlar:
Kommentar nummer 65 i det här inlägget vinner.
Tävlingen avslutas när numret uppnås:)
Man får kommentera flera gånger..

Sagolikt stört…
Lowbrow art movement är ett ganska okänt begrepp inom den svenska konstdebatten. Mestadels för att pop-surrealism anses vara kitsch och en smaklös uttrycksform som finkonstens elitistiska aktörer inte vill förknippas med. Det verkar finnas en outtalad regel inom konsten att det som är populärt automatiskt blir ett hot mot den goda smaken och ska ovillkorligen tigas ihjäl. Lowbrow handlar mycket om illustration, streetart och japansk kawaii-estestik. Och ja, mycket är faktiskt rent skräp. Men inte Mark Ryden.
Jag skulle gärna vilja se hans miniatyrer (verken är otroligt små i verkligheten) i en utställning på Galleri Lars Bohman. Mark Ryden skulle passa in tillsammans med Lena Cronqvist, Linn Fernström och Ernst Billgren därför att hans bildspråk är minst lika förtrollande, sagolikt och till och med stört som deras. Jag gillar det.