när jag ser de här fantastiska, utomjordiska små salamandrarna så undrar jag om det inte finns en del djur som är överlägsna människan trots allt.
det är nog sättet de ler på.
de vet något.
amazing. i just can’t believe that an animal this fascinating even exists.
ny kappa. COS. london.
illustration by Stina Persson photography by Sandra Frej
photography by Martin Bergström
just nu känner jag mig sådär härligt omotiverat lycklig.
vet inte vad det beror på. kanske är det teatern.
kanske är det för att vår föreställning är så opretentiös.
feel-good-teater. hur ofta ser man det liksom?
alltid är det ångesten och depressionen som skall gestaltas – fyfan.
inte konstigt att vi går svartklädda med ringar under ögonen.
men nu har vi storblommiga fåtöljer och en orange lejon-bänk.
någon som vill komma och kolla?
jag kanske vågar bjuda er.
om ni är snälla :)
vet inte vad det beror på. kanske är det teatern.
kanske är det för att vår föreställning är så opretentiös.
feel-good-teater. hur ofta ser man det liksom?
alltid är det ångesten och depressionen som skall gestaltas – fyfan.
inte konstigt att vi går svartklädda med ringar under ögonen.
men nu har vi storblommiga fåtöljer och en orange lejon-bänk.
någon som vill komma och kolla?
jag kanske vågar bjuda er.
om ni är snälla :)
i am a theathre-student and our play’s premiere is in just a few weeks.
it’s a cute feel-good play, unlike the depressive, anguish-ridden plays we usually do. perhaps i’ll invite some of you readers.. :)