Om utveckling

Utveckling är så spännande. Man tror jämt att man är klar, att man har förstått allt. Och så slängs man in i en karusell. Omgivningen förändras och allting blir suddigt igen. Man kan urskilja vissa konturer och man minns fortfarande hur allt såg ut innan, men det gäller inte längre, det gäller att hitta en helt ny stig i det övervuxna fältet.

Vissa tycker att det är kul att Lolitabloggen har utvecklats. Andra tycker att det är astråkigt. Och det är ju lite så med allt. Speciellt när man är 16-18 år gammal. Alla förändringar är som fritt fall. Ibland åker man uppåt, ibland rasar man ner. På vägen så ser man en massa nya saker. Gamla ideal ifrågasätts. Nya vinklar upptäcks. Det är spännande, men också lite suddigt att förklara.

Jag brukar inte vara så personlig här på bloggen. Det finns faktiskt ingen av er som känner mig. Och det finns få personer i mitt liv som verkligen känner mig. Så är det – människor är olika. Men det är klart att när man bloggat i tre år mellan åldrarna 16-18 så förändras man en hel del. Dels förändras intressen, hur man uppfattar omgivningen, vad man vill…

Den här bloggen har gått igenom så många olika faser, det är nästan så att jag känner mig lite schizofren emellanåt. Men samtidigt så förstår jag det. Om man är intresserad av något så fördjupar man sig ju omdevetet i det området – mer och mer. Det är lite som med konst – ju mer man lär sig desto mer skalar man av.

Det är klart att det hade varit kul om bloggen fortfarande såg likadan ut som för två år sedan – med kollage och teman och fiffiga (fåniga) små texter. Men det skulle också vara lite sorgligt. För det skulle innebära att jag inte har förändrats någonting på tre år. Inte lärt mig något. Att jag fortfarande står som ett föl och stampar på samma kulle oavsett om solen skiner eller regnet faller ner.

Saker förändras och människor är olika – det är allt jag kan säga. Det är min förklaring på varför bloggen har förändrats. En gång ville jag lära mig photoshop, en gång ville jag ha många besökare, en gång ville jag se hur långt jag kunde utveckla hela konceptet..

Och nu är jag här. Jag står i gränslandet mellan barn, ungdom och vuxen. Jag funderar över vad jag vill bli, men också vem jag är för sånt hänger ihop. Jag vet ungefär, fast det kommer att förändras. Jag har en massa olika tankar och ibland dyker de upp på bloggen i form av bilder och kollage. Vissa av er suckar och tycker att det är ointressant, och det är ju synd. Men sånt är livet. Man går igenom olika perioder.

Och jag är inte så intresserad av mode längre. För när man penetrerar ämnet mode totalt, plockar isär alla de olika beståndsdelarna och försöker analysera innehållet då förstår man att det inte finns något innehåll. Det kanske låter jättedeppigt men det är det inte, om man accepterar det. Man är inte sämre eller dum i huvudet för att man är intresserad av yta, det är bara lätt att tro att mode är så mycket mer. För när man når själva kärnan i mode då förstår man att det bara handlar om konsumtion.

Konsumtion är en enkel tillfredställelse. Precis som alla enkla utvägar. Men om man bara låter sig slussas mellan enkla utvägar hela sitt liv… Äsch, fri tolkning.
Det blir för personligt.

Men vissa utvecklas. Andra står och stampar.
Vissa gråter och letar. Andra flyger igenom olika slussar.
Vissa vill förstå, andra tror sig förstå.
Ingen vet egentligen.
Eller så vet någon.
Jag vet inte.