Tanken är att väcka frågor – både angående samspelet mellan skulptur och tomrum men även rörande västerländsk ideologi och på vilka uppfattningar och idéer det moderna samhället egentligen är uppbyggt.
Det låter nog lite flummigt men jag tror att det är väldigt häftigt att se i verkligheten. En utställning där det visuella är lika individuellt som tankarna som uppkommer när man ser verket. Det är lite som Dan Wolgers filosofi… ;)
Jag blev lite tagen off guard då jag inte hade förväntat mig att den inte innehöll en enda talreplik. Detta är något man dock vänjer sig med efter ett tag och slutet av filmen är något av filmhistoriens mest hjärtbrytande. Garanterar att du inte lär gå ifrån oberörd då den kan få den hårdaste MC-knutten att fälla en tår.
Läste i senaste Vogue UK (med Eva Green på omslaget – grymt bra nummer) att Tate Modern ska ställa ut Mark Rothkos verk i september nästa år… Spännande! Ni som följt bloggen vet ju att jag är väldigt förtjust i hans sinnliga abstrakta verk där färgskalan agerar känslomässigt måttstock och avbildar konstnärens humör då han målade tavlan.
Kan tänka mig att tavlorna verkligen omsluter åskådaren som ser de i verkligheten, till den grad att man nästan känner det Rothko kände när han målade verken…
Åh, måste se den utställningen helt enkelt! :)
Konstigt? Tja, lite då… Men ganska praktiskt när man tänker efter – det blir väldigt multifunktionellt med stol, bord och bänk i ett… :P
